Onsdagen den 4 september 2002, ca kl 17:48
En ung och ganska uttråkad gulnäbb på 20 år går längs med Biskopsgatan i Åbo och funderar på hur han skall spendera den timme det skall ta för hans flickvän att bli färdig med vad det nu än är hon håller på med. Han har någon vecka tidigare börjat studera historia vid Åbo Akademi och funderar mest på vad som kommer att hända på följande dags gulnäbbsakademi på Kåren, då något plötsligt fångar hans uppmärksamhet:
Utanför Sibeliusmuseum ser han nämligen hur en plansch erbjuder ”Sex på Sibbe”. Nyfiken av detta ekivoka förslag går han närmare och inser att det är en rekryteringsaffisch för Studentkören Brahe Djäknar. Det är inte första gången han stött på kören, hans morfar sjöng i den på 50-talet och som Åbobo har han hört dem både vid studentdimissioner och vappaftnar, men det har inte varit något han själv hunnit fundera på nämnvärt sedan han börjat studera. Det som erbjuds är att det kl 18 under några onsdagar kommer att ordnas insjungningar för nya medlemmar och eftersom han ändå inte har något bättre för sig den närmaste timmen beslutar han sig för att ringa på.
Den förste djäkne han stöter på är en våldsamt entusiastisk svensk som hälsar honom välkommen och inom kort blir han inkallad till den musiknämnd han skall sjunga upp för. Vid flygeln sitter dirigenten som testar hans omfång, gehör och tonträffning, vilket efter knappa tiotalet år vid musikinstitut inte ställer nämnvärda problem. ”Och nu kan du sjunga din förberedda sång” säger dirigenten plötsligt. Ridå. Vilken förberedd sång, för en halv timme sedan visste han inte ens att BD sökte nya medlemmar och än mindre vad som skedde på sådana, hur skulle han ha kunnat förbereda något?
Med paniken lysande ur ögonen försöker han febrilt komma fram till något passande, men det är omöjligt, inte en enda sång dyker upp. Inte. En. Enda. Sång. Till slut får han tag i det absolut sista halmstrået och plockar fram något längst ner ur hjärnroten, nämligen att traggla sig genom Helan går. Säker på att allt gått åt helvete får han således gå ut och vänta i till synes en evighet medan nämnden överlägger. När dirigenten slutligen öppnar dörren har han redan resignerat sig åt sitt öde, men, paniken till trots, får han höra att han antagits som andra tenor.
Idag, nio och ett halvt år, fyra styrelseår, ett dussin förtroendeuppdrag och två operor senare, är jag fortfarande kvar…