När jag för en vecka sedan uppträdde på Vårdberget var det inte mycket som var som det skulle. Jag med resten av kören kände oss och påminde närmast som ett begravningsfölje (visserligen iklädda studentmössor) och uppträdde helt utan vårfröjd eller inlevelse.
Vädret var visseligen vackert, champagnen var visseligen kall och kunde (för en gångs skull, bör anmärkas) öppnas i tid och med stor finess av den för ändamålet influgne exil-djäknen från Köpenhamn, publiken var visserligen talrik, entusiastisk och på gott humör, talet till våren var visserligen spirituellt och inspirerande, sången gick visseligen bra och de flesta på plats och vid TV-apparaterna ansåg visserligen att det både lät bra och såg trevligt ut, aj-sidu-morjens-minglet och att träffa och skåla med gamla vänner var visserligen lika roligt som vanligt, men FRAMFÖR ALLT gick det knappt att skönja ett enda leende under konserten.
Inte heller den nya och mycket duktiga programledaren var med på noterna. Så det är bara att krypa till Canossa och be om barmhärtighet. Det är helt klart under vår värdighet att kunna köra något så okristligt uselt, trots att visserligen nästan alla tyckte att det var ganska bra. Det måste ju dessutom vara sant enär det skrivits i Husis och vi kan ej annat än tacka vår allvetande välgörare som i sin insändare påpekade dessa groteskerier.
Svagt var vad det var.
Tyvärr.
P.S. Den som trots våra mulna nunor vill se/höra hur det lät kan ännu i 23 dagar göra det här: http://arenan-beta.yle.fi/ng/arenan/tv/1494156
Men nu på lördag skall vi le som vårsolen! Senast efter konserten :p
Kära Akademen, Försök se sura ut i Radio.