It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to heaven, we were all going direct the other way…
Så börjar Charles Dickens sin romanklassiker A Tale of Two Cities, och även om det i Dickens fall handlar om livet i London och Paris vid tiden för franska revolutionen, så kan jag inte låta bli att dra paralleller till det senaste dryga halvåret inom Brahe Djäknars historia. På denna korta tid har BD ordnat ett 75-årsjubileum, en 16-dagars jubileumsturné till Japan, en jubileumsutställning på Finlands enda musikmuseum, givit ut en jubileumshistorik och släppt en ny skiva. Som djupt insyltad i det mesta av detta var det en kulmen på ett flerårigt planerings- och förberedelsearbete som följdes av några veckors hektisk stress och ett jubileumsveckoslut av total eufori.
Men nu är det dags att ta nya tag och se framåt, hälsa våra nio nya bröder välkomna till kören, gnälla över vädret, planera adventskonserter, ordna nybörjarsitz, färdigställa nästa skiva och svära över den uppenbara pappersbristen i 1740-talets London (hur fan skall man annars förklara Händels behov av att klämma in så vansinnigt många noter per taktstreck i sin Messias)…
Allt är med andra ord precis som det brukar och precis som det skall vara. Nästan allt.