You ain’t seen nothin’ yet.
B-B-B-Baby, you just ain’t seen n-n-n-nothin’ yet.
Here’s something that you’re never gonna forget,
b-b-b-baby, you just ain’t seen n-n-n-nothin’ yet.
And you’re thinkin’ you ain’t been around, that’s right.
Slutet på oktober. Tiden då rutinerna för nya studerande har börjat sätta sig, man har varit på sitzar, de första tenterna är förbi, gulisplikten är avklarad och de där hemliga ställena som det är absolut förbjudet att tala om har alla besökts. Tiden då vädret blir våtare, mörkare och (detta år, i alla fall temporärt) vitare. Tiden då självmordsettorna i Studentbyn börjar göra skäl för sina namn. Men samtidigt tiden för inövningen till adventskonserterna.
I ett par månaders tid har BD hållit och filat på höstens, och alla höstars, huvudprojekt, de adventskonserter som i 65 års tid har hållits i Åbo domkyrka. Dem lär vi sannolikt komma tillbaka till ännu, det är trots allt en dryg månad innan det är dags, men en sak i taget… För att kunna ha konserter måste man sjunga ihop sig och detta inleds med ett veckoslut kring månadsskiftet oktober-november. Detta är även första gången som nya studentkörssångare får uppleva vad det innebär att sjunga åttastämmig, blandad repertoar i en kör på över 100 personer. En ofta mycket överväldigande upplevelse för de nya.
Det man dock inte är beredd på är det som kommer efter. Som jag skrev ovan så har de flesta nya sångare redan hunnit delta i ett antal sitzar, tillställningar med straffsnapsar, imbelupna undulater och fan och hans svärmödrar. Man har blivit lurad att ”i våran förening dricker minsann alla helan, varje gång”, skrålat sig hes och undrat vad som nu egentligen är så förbannat roli… ________-ITER* OCH VÄNNER!!! JAAAAA!!!
*Inför namnet på valfri ämnesförening eller nation.
Imorgon kommer de dock att veta bättre och sitzande kommer aldrig att bli sig likt mer…