Brahe Djäknar

Under fredagens och lördagens galakonsertsövningar i A.Le Coq-sporthallen fick djäknarna smakprov på för hur seriöst man faktiskt förhåller sig till körsång i Estland. Här har körsången definitivt sin obestridliga plats i folksjälen, och det gällde att rätta sig till det faktumet. Vi som hade minnen från den föregående, mer  avslappnade NSSS-galakonserten och dess övningar i Linköping kunde genast konstatera en stor kulturskillnad i övningsmetoderna och kommunikationen. Man fick snabbt infinna sig med att här passade sig minsann inte att komma och gå som man ville, för nu ska det göras musik av toppklass!

Fredagens övningstillfälle kändes nog faktiskt ganska påfrestande för många av de församlade körsångarna. Organiseringen haltade och de estniska musikansvariga utstrålade inte särskilt mycket positiv energi. Det gavs från den musikaliska/konstnärliga ledningens sida uttryck för stark oro över hur galakonsertens nykomponerade mammutpotpurri ”Sea. Forest. City.” (komponerad av Maria Kõrvits) riktigt skulle lyckas, regissören Anne Türnpu vandrande omkring som en rastlös lejonhona mellan de på hallgolvet utplacerade stolsraderna, och stundvis kände man sig lite som en utskälld lågstadieelev som inte gjort sina hemläxor.

På lördagen rådde det lyckligtvis en helt annan stämning under generalrepetitionen. Arrangörerna hade nu anammat ett lite mjukare sätt att tilltala publiken och de lyckades till och med klämma in lite humor på sina ställen. När övningen tog slut vid tvåtiden (och vi gudskelov efter en 10 minuters kaotisk debatt kommit överens om att HA skor på fötterna under konserten) hade antagligen de flesta en riktigt bra fiilis över det som komma skulle.

Ballonger!

Och lyckat blev det ju! Galakonsertens 50 minuter långa verk  ”Sea. Forest. City.”, som är förankrad i festivalens tema ”nationell identitet”, ger också uttryck för många aktuella frågeställningar om frihetens innebörd och värde. De många inslagen av koreografi och ljudhärmningar kanske hade krävt lite flera övningstillfällen, men som helhet var verket mycket bättre än vi i BD hade vågat föreställa oss. En av de abslolut finaste ställena i stycket var när de finländska körsångarna en efter en reste sig under den första finskspråkiga versen av Finlandia-hymnen, för att sedan få sällskap av alla körer i den andra versen. Definitivt gåshud både uppe på sångarläktarna och i publikhavet!

Djäknar efter konserten

-Malvet